Statistics

   Han lyfte sitt glas och skärskådade mig bakom hornbågade glasögon. Takets kristallkronor blänkte i flinten. Det var natt. Utanför kunde ett rådjur höras, om jag tolkade ylandet rätt.
-"Nå?", frågade han med sin obehagliga falsettröst. Jag skruvade på mig.
-"Jo..", började jag, och slutade, dessutom.
-"Du har alltså nu fått en moster. Är du fast besluten att lämna allt bakom dig, att axla ditt ansvar som greve."
-"Nej. Men har jag skrivit under så antar jag att det bara är att kasta loss och göra bygden osäker. Jag menar, riktigt, riktigt osäker." Jag försökte låta bestämd, men tror att han snarare uppfattade det som en blandning mellan bindgalen och uppsluppet förväntansfull. En mindre nogräknad man kanske hade kontaktat myndigheterna och låtit saken bero. Men den som svirar i blindo blir dragen vid näsan lika ofta som en elefant i dragkamps-VM, kanske han tänkte, eftersom han plötsligt fick något fjärrskådande över sina anletsdrag och drog sig undan. Försvann in i sig själv, började trumma med fingrarna på sin skalp och smorde sig till konung igen. I andanom alltså. Högt i taket spände han blicken, som en vålnad från ett svartbränt Sundsvall, där röken steg tjock ur de sotiga ruinerna. Aska på trädens svedda löv och sot på fasaderna. Rykande glödhögar. Ögonen hos en delvis eldförtärd järv i en tunna och lukten, herregud lukten! Ofattbart kvalmig, tjock som sån där fet sås, bildäck och svavelväte och något onämnbart av ciderkaraktär, såsom svedda fjolårsäpplen i din ficka en kväll när du förgäves försökt stoppa päron där uti. Jag satt tyst i stolen. En insekt surrade förbi. Han, för det var en han, kretsade runt oss, och tystnaden avbröts i takt med omloppsbanan. Insektens tilltagande skri då den for genom luften erinrade inte så mycket om björnvrål.

Dagen efter for jag för att handla mjölk i lanthandeln.  Staden var yrvaken, förvirrat exponerad för solens obarmhärtiga strålar. Bakom disken stod fröken Karlsson
, sur som vanligt. Hatet vällde fram över hennes bruna glasögonbågar, pulserade ur varje por av  hennes darrande armar och manifesterade sig i form av ett dovt knappt hörbart bakgrundsbrus. Utan att rygga tillbaka ens drämde jag näven i disken
en gång. Två gånger. Sedan fnyste jag ljudligt och upprepade alltsammans. Det
var som om gråa moln hade samlats ovanför, ty regnet smattrade snart
mot rutan. En halvtimma gick och medan regndropparna sakta formade en stor hemlig symbol på
rutan. Hon visste att något sådant skulle kunna inträffa när Jupiter hade
vandrat ur tredje fasen, gått upp i öst och försvunnit ned över Absaloms fjärde linje sju gånger på eftermiddagen.
"Så han är fast besluten att inte köpa några majblommor?" försökte kärringen med en röst av hårdgjort glas. Sprucket, omodernt glas. Jag hade en vas av sådant
 som jag hatade. Jävla skitvas. Slagtålig var den också, den hade motstått såväl en flygtur
 som vinkelslipen. Helvete vad den tålde vinkelslip, det aset!
 


Det handlade inte om pengar eller"street cred"; anledningen var min kärlek till till nederländskt landskapsmåleri och även i någon mån
stolthet. Köpa majblommor! Hon visste inte vilka sår i min själ sådant prat rev upp! Och återigen! Ylandet! Det nådde mig likt en slägga i magen.  Dags ta kontroll. Jag började leta i innerfickan och fick snart fram en penna och ett dokument.
Jag letade vidare efter fler pennor och hittade fem, en kulspetspenna, en tuschpenna, en hattliknande penna, en lång böjbar gummipenna, en resevoarpenna, samtliga exemplariskt skötta och försedda med ett emblem med pennprovningens sigill och texten"Pennprovningen garanterar att denna penna motsvarar svensk standard eller som sämst inte". Skrev en check.
 

"Nog borde väl berörd part nu vara införstådd med att såväl den här majblomman som liknande artiklar av vagt vårlig småsocialistisk mysaltruistisk natur egentligen anses tillhöra den numera så allmänt accepterade hobbyfascistoida sekten Jösse Hallings kyrka av sista Dagars Skenheliga? Alla symboler för tid och evighet visar sig vara bländverk glitter för sinnessvaga. Ett opium för folket som minst av allt behöver opium.  Jag märkte att jag hade glömt ciationstecknet som kommer här" orerade hr Bitterstrahl. En välbärgad man utan samhörighet med verkligheten, men med en okuvlig drift  att placera sin omfångsrika tunna salt sill i närheten av kvinnor. Varje gång hade tilltaget krönts med framgång, om man töjer framgångsbegreppet maximalt. Om man med ordet "katastrof" avser"framgång" och vice versa. 
En feodal syn på fastighetsgränser har efterfrågats i många soffprogram och debattartiklar, men hittills har något tydligt alternativ till att inte hörsamma åstundan inte uppenbarat sig. Då återstår för den som fortfarande inte har annat för sig att inte se det så att alla anledningar till att vidta åtgärder av lämpligt slag är otillräckliga för att motivera någon åtgärd av något slag.

Nå! Nu raskt över till den verkliga poängen med dessa solkiga rader. Jag dödade henne. Jag berättade en gång för en äldre släkting om terrorn jag utsatts för. Han somnade halvvägs igenom utläggningen
Jag känner ingenting, har lagt på några kilo och det händer att jag långsamt men eftertryckligt tuggar anteckningar från en vinprovarafton.